Valloner och/eller Resandefolk

Resandefolket

Deras kultur är stark. Trots 500 år av förföljelser har resandefolket – eller »tattarna« som de kallades förr – överlevt. Omkring 25 000 svenskar har resandepåbrå, men deras kultur är okänd för de flesta. På grund av tvångssteriliseringar, rasregistreringar och etniska rensningar har de hållit sig undan offentligheten alltsedan 1950-talet. I flera decennier har föräldrar av omsorg om barnen undvikit att berätta för dem om deras ursprung. Många har därför tappat sitt modersmål – resanderomani. Men i slutet av 1990-talet kom vändningen. Då påbörjades något av en revival, främst bland unga, att våga träda fram och känna stolthet för sina rötter.
Resandefolket finns mitt i bland oss, på våra arbetsplatser, i våra bostadsområden och ute i samhällslivet. Efter erkännandet som nationell minoritet inom den romska gruppen engagerar sig många resande för att rädda språket och att dokumentera gamla romanisånger. De arbetar aktivt inom politiken för att få upp resandefolkets frågor på agendan.
Bo Hazell sklidrar de resandes situation inte bara i Sverige och Norge utan också i Frankrike, Holland, England och Irland.
Till denna andraupplaga har Hazell gjort omfattande uppdateringar i kapitlen om ursprung, språk och framtidsfrågor. Romaniordlistan i svenskan har utökats och det finns tre helt nya kapitel. Bland annat ett där Hazell beskriver hur resandefolket gjort viktiga avtryck i den svenska historien och på den svenska kartan. Tattareviken, Skojarbacken, Krämarstan, Rackaregården, Nattmanstjärnet, Gårdfarihandlaren och många andra platsnamn över hela Sverige visar var de bott, haft sina lägerplatser och utövat sina särskilda yrken.
Flera resande berättar själva om hur det varit att växa upp inom denna kultur. I ett av de nya kapitlen redogör två resandekvinnor för hur de som barn upplevde raskravallerna i Jönköping 1948.

Kändisar som tillhör resandefolket: Charlie Chaplin, Calle Jularbo, Christina Lindberg, Hasse Aro, Anna - Lena Brundin Källa

Vallonerna

Valloner är en franskspråkig eller vallonskspråkig folkgrupp i södra Belgien som utgjorde en stor del av invandringen till Sverige under stormaktstiden, och etablerade sig i svenskt bergsbruk.

Historia 

Under 1500-talet förbättrades smidesteknikerna i trakten runt Liège (se vallonsmide), som hade utvecklats till den europeiska järnhanteringens huvudort. Vallonernas rykte i fråga om järnhantering blev vida spritt, vilket uppmärksammades även i Sverige. Uppmuntrade av Gustav II Adolf började många valloner utvandra till Sverige under början av 1600-talet. De kom från två huvudområden belägna kring städerna Sedan och Liège. Sedan svarade för den tidiga migrationen till Sverige (1610-1625), Liège för den senare (1625-1655). Till en början kom de flesta vallonerna till Finspång och Norrköping, där bergsmannen Louis De Geer kunde arrendera land.
Den förste att värva valloner till Sverige var nederländaren Willem de Besche, som tidigare hjälpt fram De Geer till bruket i Finspång, men från 1620-talets början tog De Geer helt över den verksamheten. Värvningen gick till på så sätt att agenter skickades ut till de mindre bruksorterna för att direkt på platsen värva den önskade yrkesmannen. Men lika ofta kom arbetslösa valloner till de större orterna för att på de värvarkontor som där upprättats söka anställning i Sverige.
Vallonernas utvandring väckte dock allvarsamma bekymmer hos kung Filip IV av Spanien (dit Belgien hörde under början av 1600-talet). År 1624 förbjöd han Valloniens smeder att ta värvning i Sverige. Detta påverkade dock inte nämnvärt migrationen. Louis De Geer blev ägare till Finspång- och Dannemoraverken, och under åren 1643-1650 nådde invandringen av valloner till Sverige sin kulmen. Trots att De Geer fått ett löfte av Gustav II Adolf att andra bruksägare inte skulle få använda sig av valloner som arbetskraft började vallonerna att ta anställning vid andra bruk i Mellansverige. Tillsammans med smederna kom även andra yrkesgrupper.

Antal 

Antalet valloner som kom att stanna i Sverige var litet, det är dock osäkert exakt hur många det rörde sig om. Nationalencyklopedin anger att 900 individer stannade i Sverige permanent. De Geers anteckningar anger 134 vallonska arbetare som fram till 1633 kommit enbart till Norrköping. Ungefär 20 procent av vallonerna återvände till sin hemland efter en första kontraktsperiod, en del från och med 1654 då religionsfriheten i Sverige inskränktes (i samband med drottning Kristinas abdikering); majoriteten av vallonerna var reformerta (numera är vallonerna i Belgien i allmänhet katoliker). I och för sig tillförsäkrades vallonerna vid flyttningen religionsfrihet och hade rätt att föra med sig egna präster.
För majoriteten blev flyttningen varaktig. Det totala antalet migranter som anlände under den här tiden - 1652 kom ett emigrationsförbud - har uppskattats till mellan 1 000 och 1 200 familjeenheter. Trots att de kvarvarande vallonerna inledningsvis var en särskild språklig och religiös grupp är de numera assimilerade i det svenska samhället
Källa